Nu förstår jag vad min läkare pratade om när han berättade att det är lättare att "bota" depression än ångest. Har haft otroligt mycket ångest och den verkar inte vilja ge med sig för fem öre. Kan inte ens gå ut ur huset ensam här hemma. Har flera samtal som jag måste ringa men så får jag ångest så fort jag tänker på det. Förstår inte vad det är meningen att jag ska göra?

Där har jag i alla fall varnat. På valborg blev jag kalasfull, urspårad och kunde inte ta hand om mig själv för fem öre. Jag minns inte mycket av kvällen förutom att jag var med om något förjävligt på slutet av kvällen. Det är så jäkla fruktansvärt förjävligt att jag inte ens kan skriva det här. Det tar emot att ens skriva detta inlägget men jag gör ett försök eftersom jag vet att det brukar kunna hjälpa.

Jag mår sämre än någonsin, stänger in mig i lägenheten med Olle och flyr från allt. Har hoppat av skolan, pratar på psykosociala teamet i iggesund och är nu sjukskriven. Dagarna spenderas i princip nonstop framför datorn/spel/serier.

Jag förstår inte varför jag är så jäkla bra på att dra till mig olycka. Jag som precis började känna att allt började flyta på och gå så bra! Jag var glad, pepp på livet och längtade efter värmen som nu nalkas. Men nu känner jag ingenting längre. Jag är rentav apatisk, har svårt att äta samtidigt som jag flera gånger frossat i godis istället. Känner mig helt jävla värdelös, äcklig och paranoid. Kan knappt lämna lägenheten, att handla är just nu det värsta jag vet! Jag får en sån otrolig ångest så fort jag är ensam, har även hunnit råka ut för ett par panikångestattacker igen och vet ärligt talat inte vart jag ska ta vägen.

Aldrig har jag isolerat mig och känt mig såhär förjävlig. Jag förstår inte varför jag måste utsättas för något sånt här igen.