Jag vet att jag har pratat om att det börjar ljusna i slutet av tunneln, men det är bara vissa dagar jag känner mig lite glad. Det är för mycket som tynger mig just nu känner jag. Har inga pengar, läkarräkningarna samlas på hög, jag har kontakt med polisen och gruvar mig hela tiden inför eventuell rättegång. En av mina råttor har andnöd och jag har inte råd att ta med den till veterinären, vilket krossar mig totalt just nu. Ångesten hopar sig.

Inte nog med det så har jag två karlar som tycker om mig medan jag själv känner mig på tok för avtrubbad för att "binda upp mig" i någon sorts förhållande nu, kan inte ens känna efter riktigt vad jag vill eller känner. Vad jag vet är att jag inte klarar av att känna ansvar över hur någon annan mår, eller hur någon kan bli sårad om jag gör ett snedsteg. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till eller hur jag ska förklara vad jag känner. Jag både bryr mig- och tycker om båda två sjukt mycket, men jag är ändå inte riktigt där, hur jag nu ska förklara det. Numera känner jag mig inte värd att få umgås med någon av dem mer. Jag känner mig som en jävla idiot, milt sagt.

Vad sjutton ska jag göra med mitt tilltrasslade liv? Jag kom inte in på folkhögskolan till hösten heller, så nu vet jag inte vad jag ska göra.. Kan knappt ta mig upp ur sängen på mornarna för sjutton.

Vill gräva ned mig nu och krypa upp igen om sisådär 10 år.

Där har jag i alla fall varnat. På valborg blev jag kalasfull, urspårad och kunde inte ta hand om mig själv för fem öre. Jag minns inte mycket av kvällen förutom att jag var med om något förjävligt på slutet av kvällen. Det är så jäkla fruktansvärt förjävligt att jag inte ens kan skriva det här. Det tar emot att ens skriva detta inlägget men jag gör ett försök eftersom jag vet att det brukar kunna hjälpa.

Jag mår sämre än någonsin, stänger in mig i lägenheten med Olle och flyr från allt. Har hoppat av skolan, pratar på psykosociala teamet i iggesund och är nu sjukskriven. Dagarna spenderas i princip nonstop framför datorn/spel/serier.

Jag förstår inte varför jag är så jäkla bra på att dra till mig olycka. Jag som precis började känna att allt började flyta på och gå så bra! Jag var glad, pepp på livet och längtade efter värmen som nu nalkas. Men nu känner jag ingenting längre. Jag är rentav apatisk, har svårt att äta samtidigt som jag flera gånger frossat i godis istället. Känner mig helt jävla värdelös, äcklig och paranoid. Kan knappt lämna lägenheten, att handla är just nu det värsta jag vet! Jag får en sån otrolig ångest så fort jag är ensam, har även hunnit råka ut för ett par panikångestattacker igen och vet ärligt talat inte vart jag ska ta vägen.

Aldrig har jag isolerat mig och känt mig såhär förjävlig. Jag förstår inte varför jag måste utsättas för något sånt här igen.

Det känns som om hela mitt väsen protesterar mot mitt agerande nu. Det känns verkligen som om jag måste få ett slut på den destruktiva relationen jag har med dig. Vi fungerar inte längre. Det är ingenting som fungerar mellan oss. Du är inte ett dugg engagerad och verkar inte bry dig ifall jag finns kvar eller ej.

Tyvärr så har all lust försvunnit för dig medan jag fortfarande längtar efter sex. Men vi båda vet att det inte är det största problemet i vårat förhållande. Jag känner hur jag långsamt men säkert släcker ned alla känslor jag haft för dig. Förtroendet försvann då jag upptäckte fuffens du hade för dig förut men som inte längre existerar. Däremot finns såret fortfarande kvar.

Jag tror att jag måste släppa taget för gott. Men jag är för bekväm med att inte känna mig helt ensam, känna att jag har en famn att krypa in i. Men det lilla jag får börjar kännas mindre och mindre värt att hålla fast vid. Det enda du gör är att fastna framför en skärm när jag är hos dig. Jag var med dig igår fram tills idag och du pussade mig en gång. För att säga adjö. Är det kärlek? Jag tror inte det.. Vi har ingenting kvar att kämpa för. Jag är trött på att vara den enda som vill kämpa för oss.

Men just idag verkar inte tröttheten nå hela vägen. Ligger och känner att min vilopuls är högre än normalt. Upptäcker att jag blir andfådd av att ligga och försöka sova. Huvudet är totalfokuserat på minecraft och bygget jag håller på med. Snäälla, snälla medicinen, gör mig trött!

Det här inlägget kommer nog att bli väldigt rörigt. Har inte hunnit sortera alla tankar och känslor än. Vet inte riktigt hur jag vill göra med livet just nu. Den jag älskar har svårt att ge och är på tok för uppslukad av sitt eget liv. Nu behöver jag honom mer än någonsin men han behöver inte mig. Jag tror ärligt talat att jag skulle må bättre av att inte vara med honom alls än att det är såhär.

Nu i lördags så hade jag lagat mat och donat, sett fram emot en mysig hemmakväll eftersom skolan börjar närma sig igen. Självklart blir jag bortvald mot en utekväll med grabbarna istället. Känns inte värt att vara med någon som inte vill ge. Du verkar inte vilja göra någonting för mig. Det enda du gör är sitter klistrad framför datorn. Det spelar ingen roll om jag är där och kanske vill göra någonting annat. Du bara sitter där. Senast igår berättade du att du inte skulle klara av att sluta sitta vid datorn så mycket som du gör. Du behöver tydligen sysselsätta huvudet precis hela tiden. Dyka in i en drömvärld för att slippa verkligheten. Har du glömt bort att jag finns i din verklighet? Betyder inte det någonting? Jag känner mig ganska värdelös av att bli behandlad såhär.

Du är med mig när det passar dig. Du har sex med mig när det passar dig. Du ägnar några av dina dyrbara minuter med mig om det nu passar dig. Lagar jag mat så blir jag bortslussad direkt efteråt för att du ska kunna umgås med dina vänner. Du kunde inte ens tänka tanken att se till att komma hem efter krogen och vara med mig, nej. Du ville ha alla dörrar öppna så att du eventuellt kunde dra på efterfest också. Bäst att skjutsa hem Nathalie så att hon slipper vänta. Så att du slipper känna dig pressad att komma hem någorlunda tidigt för att vara med mig. Det är minsann inte värt att komma hem direkt efter krogen för att umgås med mig. Det värsta är att tankarna gled in på "vill han ha med sig någon annan tjej hem eller..?". Inte för att jag tror det om dig egentligen, men det är svårt att låta bli att tänka så.. Du har aldrig låtit så angelägen om att få skjutsa hem mig bara för att du ska ut..

Frågan är om jag ska fortsätta sitta här och känna mig som en reserv, eller om jag ska kasta mig ut i osäkerheten trots mina ostadiga ben och hoppas på det bästa..? Du har redan visat för mig att du inte kan eller vill förändra ditt sätt mot mig. Du är helt enkelt för bekväm där vi är och jag är inte nöjd såhär. Jag vill ha kärlek och det verkar du inte kunna ge just nu.

Jobbigt läge det här, speciellt med tanke på att jag så gärna vill att det bara ska kunna funka! Varför kan inte du visa mer intresse för mig? Eller varför kan inte jag nöja mig med det jag får? Eller nä. Jag ska inte behöva nöja mig med det här... Bättre förtjänar jag faktiskt. Jag vill bli behandlad på samma sätt som jag behandlar dig. Jag längtar efter att få känna att du längtar efter- och vill vara med med mig, för en gångs skull. Är det inte meningen att du ska försöka få mig att känna mig som världens bästa, så som jag försöker för dig?

Det värsta är att detta är en typisk vinterperiod för oss. Såhär var det förra vintern också. Finns inte mycket att göra, men förut spelade vi i alla fall gemensamt, vilket vi inte kan göra nu. Nu gör vi nästan ingenting tillsammans.. Det kanske vänder sen, med andra ord? Men frågan är om jag orkar vänta.. Nu för tiden börjar jag nästan fundera om du försöker skrämma bort mig med flit..

Kryper till sängs och läser lite Jurassic park så länge, inte blir man trött av att sitta vid datorn i alla fall! Kände bara för att skriva några rader när jag ändå inte kunde sova.

Jag trodde att jag skulle få somna snabbt idag eftersom jag är så jävla utmattad, men icke. Inte bara tankarna snurrar, jag känner mig yr också! Har en ny ångestattack och varje andetag hugger i bröstet. Jag orkar verkligen inte ligga ner med snurrande huvud så nu sitter jag här. Hoppas på att om jag skriver så lättar trycket, för det är så det brukar vara för mig. Det brukar vara en lättnad att skriva men aj, nej. Det hugger fortfarande när jag andas in. Jag orkar inte det här. Vet inte vart jag ska ta vägen just nu.

Kan inte någon bara slå in skallen på mig? Varför gör det så här jävla ont att andas? Att gråta? Att existera? Varför måste jag ens existera? Tankegångarna går som i en spiral nedåt. Ingenting verkar funka för att vända dom.

Flyr in i skyrimvärlden.

Jag orkar inte ens förklara detta närmre, men jag fick i alla fall någon sorts panikångestattack under svenskalektionen idag. Det gjorde fruktansvärt ont i hela kroppen, jag hyperventilerade, skakade, grät och hamnade i någon slags chock. Tröttheten kan jag inte beskriva ens, men det kändes som att jag drömde. Eller som om jag var påväg att svimma. Ett tag kändes det som om jag skulle kräkas.

Tack och lov att Lotta fanns för mig i denna stunden. Utan henne hade jag sjunkit ihop på golvet i korridoren. Lotta och Eva (skolans kurator) fick släpa mig in till ett rum och väl där forsade det ur en massa ur mig. Tårar, ord och känslor. Det gick inte att stoppa!

Fick åka hem med mamma. Var ruskigt trött när jag kom hem och ramlade ihop på sängen. Mamma ringde till hälsocentralen och väl där så fick jag berätta vad som hänt. Sedan tog dem prover på mig för att se så att det inte var några fysiska fel som ställde till det. Han ville kolla mina värden, speciellt med tanke på att jag är så trött och blek. Slutsatsen är i alla fall att jag från och med imorgon kommer att få knapra någon sorts medicin mot min depression. Just denna medicinen ska vara ny på marknaden och dessutom ha viss effekt på sömnlöshet, vilket jag tycker låter super med tanke på hur dåligt jag har sovit dem senaste åren. Av fem personer med olika graders depression som läkaren skrivit ut detta till, så har fyra mått betydligt bättre inom en vecka! Det låter i och för sig för bra för att vara sant med mitt mörka tankemönster.

Jag hoppas verkligen att jag kommer att kunna se ljusare på livet någon gång, men just nu är det svårt. Åh vad jag är glad att Lotta kom ut genom dörren precis när hon gjorde det idag. Jag skulle precis till att sjunka ihop på golvet. Vilken panik! Tack och lov att jag är omringad av underbara människor.

Finner inga ord just nu. Kan inte tänka mig hur det känns för någon av er. Det jag känner är min egen sorg och den är stor. Jag känner verkligen med er och delar er sorg. Det är ofattbart att en så stark och fin människa kan tas ifrån oss. Tas ifrån er. Varför ska all orättvisa alltid straffa dem goda, fina och bästa människorna? De människor som inte gjort något ont alls?

Jag önskar att jag hade kunnat visa och berätta för dig hur mycket jag ser upp till dig. Du var en underbar kvinna, full av kraft. Det borde inte ha varit din tur nu och jag kommer på mig själv med att tänka att jag hade kunnat gå istället för dig. Finner inga ord som kan beskriva hur jag känner mig just nu.

Vila i frid Anna, vi båda vet att du alltid finns kvar här med dina älskade.

Den här veckan har varit ett rent helvete för mig. De senaste veckorna i sig har varit riktigt jobbiga psykiskt och fysiskt. Humöret går upp och ner, jag är hur stressad som helst och så händer det på tok för mycket skit runt mig hela tiden som jag inte orkar ta tag i. Nu har jag dessutom käkat kortison och även det påverkar mitt humör otroligt mycket, har jag fått upptäcka.

Just nu är jag i alla fall inte på samma äckliga humör som jag var igår. Sedan i onsdags har jag haft såna trevliga humörsvängningar att jag tappat fattningen totalt och tokgrinat i skolan. På måndag ska jag i alla fall träffa kuratorn, skolsystern/sjukgymnasten och min mentor. Min kära mor ska också vara med, så vi hoppas på att försöka få en rätsida på allting om vi samarbetar lite.

Jag förstår bara inte hur det är meningen att en människa ska orka allt det här. När det inte ens finns någon riktig kämpaglöd kvar. När den kämpaglöden har varit borta sedan länge. Ja det skulle jag väldigt gärna ha ett svar på. För jag trampar liksom i en uppförsbacke medan folk packar min ryggsäck allt tyngre. Inte hinner jag stanna och tömma säcken heller eftersom det viktigaste av allt är att jag rör mig framåt- och uppåt!

Alla förväntar sig saker av mig och tror att jag ska orka. Jag försöker verkligen att hitta saker som kan glädja mig i livet. Mina kära djur, jag tar upp ridningen, jag har underbara människor att umgås med i skolan osv. Men hur lätt är det att vara i skolan när jag måste försöka vara pigg, glad och social där? Jag ska orka jobba och inte vara ledsen så som senaste veckorna varit.

Vart ska jag finna energin? Inte sjutton finns energin i mitt sovande i alla fall eftersom jag har såna bekymmer med sömnen. För att inte tala om huvudvärken. Efter all kortison jag ätit så har jag åtminstone en sjuhelvetes aptit, haha!

Jag försöker verkligen att se ljust på allting. Men när skolan börjar blanda in en massa tunga ämnen i arbetet så går det liksom inte att koncentrera sig på det och komma bort från det onda, så som jag är van. Just nu ska vi fördjupa oss i antingen abort, dödshjälp eller dödsstraff på SO:n. Tunga ämnen kan jag tycka. Och i sociala inriktningen fokuserar vi just nu på vad en kris är och hur utveckling kommer av den. Vi pratar om att alla har ett bagage som vi helst inte vill titta i och ja jäklar vad påmind jag får bli.

Mamma kanske har rätt i att jag behöver antidepressivt. Med tanke på att jag tackat nej till det alla gånger som läkare, kuratorer och psykologer erbjudit mig det så kanske det är dags att jag ger det en chans..?

Missförstå mig inte, jag är bara rakt på sak för att det är så mycket just nu. Jag tänker också på våran relation ibland och undrar varför det gick som det gick. Tycker inte heller att tjugo år av vänskap är någonting man bara slänger bort, men ja. Jag kan inte förlåta dig för det där automatiskt. Utan en endaste ursäkt eller minsta tecken på att du är ledsen över att du slängde det där i ansiktet på mig. Du verkar inte förstå hur mycket det sårade mig. Det hade inte gjort mig lika ont om det inte kommit från en vän. Efter ett sånt övertramp måste jag sätta gränsen så att du förstår att jag inte accepterar att höra något sådant från en vän och det vet du nog du med.

Sekunden efter hade jag svårt att se på dig som en vän. Speciellt med tanke på att du sulade en vinflaska i backen, sprang iväg och struntade i vad som kunde tänkas hända med mig. Jag har ingen aning om vad som gick runt i ditt huvud då, men enligt dig har jag gjort något som rättfärdigar ditt betéende då du kallade min far för pedofil. Jag har inte förstått vad det skulle vara jag gjorde som faktiskt gav dig rätt att göra så.

Jo jag förstår precis vad du menar. Ett ord som kanske inte känns som någon big deal för dig, men som satte djupa spår i mig. Jag kunde inte för något i världen förstå hur du kunde gå till ett sådant angrepp. Du kallar min far för pedofil och tycker att det är en struntsak? Du bad aldrig ens om ursäkt för det där. Du förklarade inte ens att du inte menade det du sa.

Däremot tog jag det för givet, eftersom jag kände mig hyfsat säker på att du inte kunde vara så dum att du faktiskt tror att han är det. Men så blev jag tveksam eftersom du aldrig berättade att det bara var förflugna ord. Ett tag trodde jag nästan att du fått för dig att han haft någon sorts intresse för dig, haha!

För mig är det inte enkelt att se tillbaka på det här som en struntsak som tog bort våran vänskap. För mig är det det största svek jag någonsin sett maken till, från en person som ska vara min vän. Jag förstår inte för något i världen vad det var som JAG hade gjort för att du ska tycka att det inte bara är ditt fel att du kallade min pappa för pedofil.

Helt seriöst, du blev stött för att jag inte kunde säga ja angående att sova hos mig (i en lägenhet som inte var min, lovar dig, det fanns en riktigt bra anledning till att jag tvekade!) utan att fråga? Det var den enda anledningen jag kunde hitta. Men sen efter att du malde på ner mot krogen (försökte verkligen vända på konversationen eftersom jag trodde att vi hade en helt okey krogkväll!) och jag vet att jag själv drog upp någon onödig detalj för att försöka visa för dig hur det känns när du går till angrepp mot någon ur min familj.

Dock så låtsades du att du inte brydde dig.. Och sen fick du för dig att jag önskade att du skulle sova på gatan när jag i själva verket försökte visa för dig att ja, om du springer iväg och skiter i mig så är det ganska självklart att jag inte tänker jaga ikapp dig och säga att du får sova hos mig trots allt.

Själv skulle jag aldrig kunna göra något sånt eftersom jag aldrig skulle vilja skada en vän så illa.

Jäkla humör. Jäkla Olle som var så trött och inte orkade vara med mig idag trots att jag berättade att jag verkligen behöver det. Jäkla mig som ställer upp trots att jag inte får någonting tillbaka. Jäkla mig som inte bara kan släppa taget och inse att jag kanske egentligen skulle må bättre utan dig. Jävla skithumör. Det blir svårare och svårare att undvika de dåliga tankarna och känslorna.

Förstår inte varför du sa att du låg och skulle sova, men så ser jag dig sitta och spela via steam? Varför ljuger du? Jag kan inte fortsätta ställa upp för dig när jag inte ens kan förvänta mig samma sak tillbaka, det funkar inte så. Känner mig bara utnyttjad. Sitter på någon slags "on hold" här och känner mig helt jävla värdelös. Ibland passar jag och ibland inte. Jag vet att du har det tufft men jag har det fan inte så jävla enkelt jag heller. Men det verkar du skita i totalt. Ser du bara din egen smärta?

Förstår inte varför jag sitter och lider för två, känner medkänsla och bryr mig om dig. Försöker ställa upp och finnas för dig i tunga tider. Men vad får jag tillbaka..? Jag blir bortkastad.. Som ett urtuggat tuggummi. Fyfan. Tur som fan att du inte läser min blogg, för då kan jag verkligen skriva av mig allt jag bara kan. Slippa säga precis som det är inför dig så att jag inte förlorar dig. Förstår inte varför jag fortfarande har hopp kvar. Förstår inte hur du kan beté dig som du gör mot mig och sen säga att det är en massa fel på mig. Det gör ont i mig.

Jag håller på att bryta ihop fullständigt och vet inte hur jag ska göra för att bromsa.

Fy sjutton vilken dag! Lyckades hålla mig på bra humör åtminstone fram till sociala inriktningen (12:30-15:30). Efter en diskussion förgrenat sig och skenat iväg och till slut hamnat på jämställdhet så gick en viss person mig rätt bra på nerverna. Nämligen en liten dam som inte bara är väldigt materiell och "blir glad så länge jag har pappas kreditkort, trehundra par skor och oanvända märkeskläder varje dag", utan även säger att kvinnor är dumma i huvudet och inte förtjänar samma lön som män (trots samma utbildning/yrke/kompetens). Men nej. Jag tror inte att glädje kan köpas för pengar. Skulle jag någonsin bli så materiell och egoistisk så får ni gärna döda mig långsamt.

Men ja åter till saken. Vi gled in på jämställdhet och en kille i vår grupp som jobbar på en OK-mack här i Hudiksvall berättade om folk som kommer och frågar om hjälp ang. deras bilar. Då får han alltid hänvisa lite snällt till den kvinnliga mekanikern som jobbar där, men tydligen så envisas dessa jävlar med att fråga honom TROTS att dom ser att han faktiskt frågar henne för att hitta svar på deras frågor.
Detta är bara ett av flera exempel angående denna kvinnliga mekanikern. Det finns människor som TVÄRVÄGRAR att ta emot hennes hjälp och säger att dom vill ha hjälp från en karl. Wtf, liksom?

Tjejen i vår grupp är moderat och tycker att det är bra som det är. Snacka om att jag blev eld och lågor och eftersom jag redan var på dåligt humör så gjorde detta mig förbannad. Så länge hon har det bra så är det lugna puckar. Kunde faktiskt inte hålla masken utan skrek rätt ut att hon var den mest egoistiska människa jag träffat någonsin. Ibland förstår jag inte hur jag står ut med att umgås med henne överhuvudtaget.. F.d mobbare, moderat, kaxig, egoistisk och konsument ut i fingertopparna. Min raka motsats skulle jag vilja kalla det..

Jag orkade helt enkelt inte hålla humöret uppe idag. Är trött på livet, trött på mänskligheten, trött på alla orimliga krav, trött på könsfördelning, trött på småflickor som låtsas vara små kvinnor eller rent ut sagt, trött på allt.

Det var längesen jag funderade så starkt på att göra slut på det hela så som jag gjort idag. Idag har det brunnit för mig. Jag kom på mig själv med att inse att världen aldrig kommer att bli bättre. Det finns inget hopp. Det enda man kan göra är att blunda för all skit för evigt eller ta den enkla utvägen och göra slut på sitt onödiga liv. Jag förstår inte varför jag måste plåga mig själv med det här. Vill verkligen inte leva i en sån här värld alls.. Jag skäms över att vara människa.

Ja man kan säga att jag har varit både bitter, arg och ledsen idag. Har verkligen inte ork för såna här tankar just nu egentligen och det går att se ganska tydligt eftersom jag bryter ihop totalt. Förstår inte hur folk kan sitta på sina feta arslen och tänka att "så länge jag har det bra....".

Jag har ingen ork till någonting. Är dunderförkyld, har mycket som måste göras och orkar fan knappt ens stiga upp ur sängen på mornarna. Vad sjutton ska jag göra för att hinna ladda batterierna? Jullovet räckte uppenbarligen inte och nu sitter jag här. Mitt i smeten igen. Mitt i en termin. Längtar redan till nästa ledighet. Inte hinner jag vila ut på en så kort helg i alla fall.. Speciellt inte när jag ska vara så himla sjuk hela tiden. För att inte tala om all oro, rädsla och sorg som envisas med att suga ur all min kraft.

Kan det inte bara få gå lite bra för mig, någon gång..?

Det värsta är att det är lite för privat för att jag ska kunna skriva om det här, men jag gör ett försök. Får bli lite av en gåta..

Det drabbar inte mig värst, men eftersom det handlar om den jag älskar så gör det fruktansvärt ont ändå. Vi är många som sörjer, men egentligen borde vi inte göra det så länge vi har henne kvar här. Vi borde uppskatta tiden vi har och ta vara på så mycket tid vi bara kan för att vara där för henne. Det smärtar mig när jag vet att min käraste isolerar sig i sin lägenhet. Nu orkar han inte ens ha mig kvar där eftersom det gör honom ont att hans smärta går ut i ilska, ofta över mig.
Han vet inte längre vad som är sorg eller glädje, bra eller dåligt. Han vet inte hur han känner inför mig. Han vet inte hur han känner inför någonting..

Det gör mig förstås ont, men jag vill alltid det bästa för dig. Just därför ger jag dig det utrymme du behöver nu, så att du får känna efter hur allt står till. Sitt inte inne med detta mer! Jag blir så förtvivlad när du sjunker in i din egen värld och vägrar att möta dina problem och din smärta.
Du förlorar sjukt mycket på samma gång, just därför förstår jag varför du gärna flyr. Det är lättast så. Eller är det verkligen det? Vet av egna erfarenheter att det inte är så. Smärtan och sorgen blir svårare ju mer du undviker att konfrontera den. Jag önskar för din skull att du tillåter dig själv att gråta nu, för det behöver du. Det är inte hälsosamt att inte reagera. Jag är glad att du åtminstone haft dina vredesutbrott, för frågan är om du inte hade exploderat vid det här laget om det inte vore för dessa.

Det jag saknar mest just nu är att ha en riktigt nära vän som man verkligen kan prata om detta med. Känns inte rätt av mig att prata med mina nya, fina vänner om något som är så tungt.

Jag sitter här och är riktigt sugen på att få in lite häst i mitt liv. Jag ser mig omkring och funderar på vad jag har för möjligheter. Samtidigt som jag vill lära mig så mycket som möjligt, så har jag svårt för tanken på att börja på någon av de ridskolor som finns här. (Vet inte ens om jag har råd med det heller, så)

Det är sjukt hur mycket jag saknar hästpyssel, mysiga turer osv. Men vad har jag för möjligheter? Jag känner inte mycket hästfolk, så jag har ingen fot inne i hästvärlden alls.

Sen vet jag att jag knappast kan ha en egen- eller foderhäst. För lite erfarenhet, pengar och kunskap om hästar. Något jag har funderat på däremot är väl det där med medryttarhäst. Jag har testat det tidigare, även om det inte var någon lång stund, och jag vet att det kan fungera. Däremot saknar jag fortfarande kontakter och vet inte hur sjutton jag skulle kunna hitta en lämplig häst där jag kan hjälpa till.

Eftersom det var en tid sedan jag faktiskt red så måste jag dessutom mjukstarta. Funderar på om det skulle kunna gå att rida för instruktör/privat lektion med en ev medryttarhäst eller liknande. Sedan vill jag hålla utkik efter kurser och läsa på det jag kommer över om allt som har med hästar att göra.

Jag saknar det verkligen! Men just nu har jag svårt att hitta några möjligheter. Håller utkik efter medryttarhästar hela tiden, men det finns aldrig någon i närheten som funkar.. Det känns bara så himla tråkigt och hopplöst.. Vad sjutton kan jag göra?!

Jag har det jävligt svårt att ta mig upp på morgonen. Visst vaknar jag, men jag snoozar! Flera gånger har det hänt att jag helt enkelt stänger av klockan och bestämmer mig för att kliva upp.. Sitter upp, tar på mig en t-shirt, lägger mig ner igen och tänker att jag bara ska ligga kvar liiite, lite till. Efter det somnar jag och vaknar inte förrän 11-13. Sängen är ju så skön på morgonen! Jag får sån himla ångest när jag hör första väckningen eftersom jag vet att jag måste kliva upp och åka iväg.

Det känns som om jag pushade mig själv lite för hårt i början och nu faller jag tillbaka i någon sorts grop. Jag har missat flera dagar i skolan och kommer antagligen att få avdrag från CSN, i värsta fall blir jag av med bidraget helt? Det här mönstret måste jag bryta illa kvickt eftersom det är så himla lätt att bara fortsätta och låta det bli en vana. Det har jag varit med om tidigare..

Men vad ska jag göra åt min ångest..? Det är inte det att jag inte tycker om att vara i skolan. Men jag ställer liksom om när jag är där. Förstås, är där för att lära. Men jag blir lite av en annan person. Jag försöker vara någon jag inte är, i och med att jag försöker ta plats på ett sätt jag inte gjort någonsin förut. Jag försöker vara glad, öppen och prata i klassrummet. Sån har jag inte alltid varit, men försöker med det nu. Jag tror att det sätter en viss press på mig, bara.. Det blir lite för mycket. Kan det vara därför jag har ångest? För att jag försöker vara annorlunda än jag varit tidigare? Men jag måste ju börja ta mer plats!

Något annat som går lite sisådär just nu och har gjort en tid, är mitt och Olles förhållande. Vi försöker verkligen, men det blir alltid något bråk som oftast är mitt eget fel. Jag har skumma tankegångar pga tidigare händelser, vilket gör att jag får en massa tokiga känslor. Dessa behöver jag ta upp med Olle för att må bättre och kunna lägga dom bakom mig, men detta har alltså lett till bråk många gånger.
Det kan jag i och för sig förstå, eftersom jag inte har varit så pedagogisk alla gånger. Men hur lätt är det när man är upprörd?

Jag vet bara att Olle känner det som om jag kommer att förbli "missnöjd" om han inte förändrar sig, anpassar sig och undviker sånt som jag kanske hakat upp mig på tillfälligt tidigare. Men så är det aldrig! Och jag försöker verkligen att förklara detta för honom också. Jag vet med mig själv att det är hos mig osäkerheten ligger, men att jag behöver lite hjälp på traven för att slippa gå med såna här känslor. De driver isär oss om jag inte får prata om det..

Men när jag pratar om det så lägger Olle en orimlig skuld på sig själv istället och tror att han måste förändra sig själv för att jag ska bli glad och lycklig. Detta driver alltså isär oss det med, eftersom han känner en oerhörd press i vårat förhållande och tror att han inte kan vara som han alltid varit. Grejen är att jag inte riktigt fattat att han faktist förändrar sig för min skull, hade jag vetat det så hade jag kunnat förklara för honom mycket tidigare att det inte är det jag är ute efter.

Jag behöver bara få prata, bli hörd och få höra att det inte är fel på mig som känner sådär och sedan släppa känslan. Men eftersom jag har varit så opedagogisk så har det ofta slutat med att Olle hamnar i försvarsställning också har det blivit bråk.

Men just den pressen Olle känt, gör att han tror att han måste gå ur ett förhållande för att känna sig glad igen. Men det är just de gånger vi faktiskt bråkar som han får de tankarna, men oj vad ont det gör att höra.. Jag känner att jag tar ett steg åt sidan och börjar mura in mig varje gång han säger det. Vill inte att det ska göra ont, men fan vad det skulle göra ont om han helt enkelt bara gav upp.

Hinner inte gå in mer detaljerat på detta, även om det finns massor att säga.

Den här veckan har verkligen nått upp till mina förväntningar. Jag har träffat ett par nya trevliga människor, men även fått lära känna några bekantingar lite bättre.

Skönaste skolan någonsin! Jag hoppades verkligen på att det skulle kännas såhär bra att börja om och att få testa just en folkhögskola. Jag var verkligen rädd att det inte skulle funka, men det gör verkligen det! Jag känner mig nästan hemma redan!

Skulle tro att det är för att alla är så himla vänskapliga och goa som det känns så himla bra! Det verkar vara ganska många "trasiga men omplåstrade" människor som försöker ta tag i livet igen, så den här gången känner jag mig inte så jäkla ensam. Menar då att det finns många som gått igenom mycket, men som kämpar på ändå!

Jag har i och för sig även blivit en gladare, mer social och positiv människa. Vilket kan ha lett till att jag har lättare att faktiskt ta kontakt med andra människor. Det är svårt att veta! Är det för att jag utvecklats, eller är det för att människorna på forsa är hur goa som helst? Tror nog att det är en kombination ;)

Känner ett skumt behov av att säga sanningen till dig. Sanningen som var då, menar jag. Det känns konstigt att vi skildes åt som värsta fiender. Jag vet att du hatar mig, men jag hatade dig mer. För allt du gjort. Allt du utsatt mig för.

Men jag ljög otroligt mycket den sista tiden vi pratade. Vet du varför? Jo,handen på hjärtat, För att jag ville få ett avslut. Jag ville släppa taget om dig och gå vidare. Jag ville att du skulle göra detsamma. Därför ljög jag.

Men jag har haft några sjukt skumma drömmar där du är med. Jag står inte ut med att du tror att jag talade sanning. Så därför skriver jag här. Du läser inte ens min blogg och vet väl inte ens att jag har den, så därför skriver jag det här. Du kommer aldrig att se det, men jag kommer med ens att känna mig några kilo lättare. Jag kan låtsas att du vet. Jag kan leka med tanken om att du ser detta. Förstår du?

Jag vill inte sitta och vara hatad pga en lögn.

Det var inte bara ett självdestruktivt betéende. Det var inte bra för någon av oss. Men jag är inget svin. Jag ville aldrig såra dig.

Hatet jag känt sedan sist har svalnat. Just nu känner jag mig verkligen neutral. Du är så långt bort för mig, förstår du. I en annan värld. Men jag längtar inte tillbaka. Inte nu längre. Vet att det var längesen, men jag vill inte behöva ljuga mer. Den här gången ljuger jag inte.

Är rätt stolt över mig själv som har vågat tagit plats i gruppcoachen. Jag har pratat och diskuterat mer än vad jag någonsin gjort i ett klassrum! Och då pratar jag om många års skolgång som jag suttit tyst. Spelar ingen roll om jag vet svaret, har någon åsikt eller liknande. Likförbannat sitter jag där, tyst. Just därför känns det som ett himla stort genombrott för mig nu när jag har pratat mer än jag gjort under hela mitt liv. På bara några veckor! Knasigt det där.

Jag hoppas att jag kommer att kunna prata lika öppet när jag väl börjar läsa på forsa folkhögskola. Men det är jag säker på att jag klarar. Är mycket starkare som person än jag någonsin varit. Börjar för första gången på länge känna att jag också har något värde, precis som alla andra!

Jag tror att det beror på att jag reflekterat så sjukt mycket över varför jag är som jag är. Varför jag alltid har varit så osäker, känt mig snäppet sämre än alla andra osv. Jag har alltid trott att det är något fel på mig. Men eftersom jag orsakerna till varför det är så, kan jag bearbeta det mycket bättre. Det är inte utan anledning jag känner såhär.

Däremot så har jag fortfarande svårt att se ljuset i slutet tunneln alla gånger. Men jag kämpar hårt för att hitta någon sorts livsglöd igen! Just nu kan jag säga att det är kärleken som håller mig på benen och gör att jag känner glädje.. Förutom den börjar jag även känna glädje över friheten som öppnar sig framför mig nu när jag blir alltmer stark och säker.