När mina tankar snubblade över ett par gamla minnen under natten så kändes det som om jag fick en uppenbarelse. Det är nämligen så att jag har en del problem nu i äldre dagar efter saker jag tror hände när jag var liten.

Jag har till exempel svårt att vara uppi småbarn. Grejen är att jag inte har funderat så himla mycket över det. Jag har bara alltid känt en sorts obehag varje gång jag är för nära ett litet barn. Jag har alltid tänkt och hoppats att problemet går över när jag väl ligger med mitt egna nyfödda barn i famnen. Men tänk om det inte gör det?!

Det jag tänkte komma fram till är i alla fall att jag tror att jag kom på varför jag känner såhär inför barn. I ett barndomsminne jag har så är det en bebis hemma hos oss. Jag tror att jag är ganska liten eftersom jag känner igen den gamla hallen (vi har renoverat om). Bebisen går i alla fall strax framför mig och jag ser att han/hon vinglar. Då sträcker jag ut armarna i ett försök att se till att han/hon inte ramlar. Dock får det motsatt effekt och jag råkar istället knuffa honom/henne. Vet inte om det gick illa eller så, men jag kommer ihåg att jag fick en himla massa skäll.

Känns som om jag borde fråga mamma om hon minns detta. Nu när jag tänker på det, trodde de vuxna att jag knuffade barnet med flit?! Jag vet inte om jag förstår varför dom annars skulle skälla på mig.. I och för sig kan det ha varit en himla pressad situation som gjorde att det gick ut över mig, men ändå.