Blev ett kvällsdopp på ankarmon med Olle och min kära moder, Camilla. Gud vad skönt det var! Nu har jag badat två dagar på raken och det känns som om jag har lust att göra det till en vana!

Hade helt glömt bort hur mysigt det är att bada med den man älskar. Vi flöt runt en stund och sen drog vi hem till päronen, drack kaffe och åt bullar. Äntligen börjar jag känna riktiga och härliga känslor!

Orkar inte fly från livet mer. Jag vill kunna sitta och tänka på mitt liv utan att få ångest. Tänka på dåtid, nuet och framtiden. Vill framförallt kunna känna glädje över det! Det här är mitt liv och livet är för kort för att slösas bort på strunt! Det gäller att njuta medan det varar och att verkligen ta vara på alla de bra stunderna! Tackla de dåliga och inse att allt som inte dödar, gör oss starkare.

Vi behöver uppleva både negativa och positiva händelser för att verkligen kunna uppskatta allt vi faktiskt har. Vi behöver gå igenom svårigheter, utmaningar och göra misstag. Det viktiga är att ta lärdom från allt. Sedan att inte haka upp sig på det förflutna är viktigt det också! Varför gå och grubbla över något som hänt, när man kan acceptera och lägga det bakom sig?

Som sagt. Nu är det dags för dessa extrakilon att sticka och brinna! Jag planerar att gå ner åtminstone 7-8 kilo. Då ligger jag på en hälsosam vikt. Det svåra är dock inte att gå ner i vikt.. Det svåra är att hålla den! Jag vill inte leva ett sånt här liv mer. Jag vill bli en mer aktiv och hälsosam människa. Det är bara jag som kan ta tag i det och nu är det dags!

Jag och Olle tog en paus ifrån varandra i en veckas tid. Olle behövde mer utrymme och jag behövde komma ut mer. Jag kommer inte ut mycket när jag är i lägenheten här. Jag har nästan inga vänner kvar i Hudik/Igge eftersom alla flyttar iväg. De enda jag umgås med är Olle och hans vänner..

Blev som så att jag flyttade hem igen. Till ett hem där det inte finns plats egentligen. Jag sover på soffan. Sover i systerns rum när hon inte är hemma. Sover i broderns rum (mitt f.d rum) när Isabelle är hemma men inte han är det. Har ingenstans att lägga mina kläder, så allt ligger slängt på golvet.

Det ordnade sig mellan mig och Olle iaf. Även fast jag trodde att det var kört. Speciellt efter att han berättade att han började förlora känslor för mig. Men när vi träffades efter en veckas tid så fick jag nytt hopp.

Vi behövde verkligen det här! Att bo tillsammans, ihoptryckt i en liten etta (vi hade egentligen inte ens valt det själva) var ingen bra idé. Olle fick aldrig vara ifred. Det fick åtminstone jag, alla gånger han var på jobbet. Jag mådde inte direkt bra av att vara sådär inaktiv heller. Vilket smittade av sig på Olle. Men det var en superbra lösning för oss att vara ifrån varandra lite och flytta isär igen.