Den här dagen har varit bättre än vad jag förväntat mig! Jag har varit med mina underbara tjejer och fått känna mig mycket gladare än vad jag gjort på ett bra tag. Har inte orkat göra speciellt mycket, men jag har i alla fall varit i skolan (i tid!). Dagen har gått lite för fort för att jag ska känna mig redo för sängen, men eftersom jag ätit mitt rosa lilla piller så borde tröttheten komma inom kort, haha!

Imorgon fyller jag tjugoett. Jag kan inte direkt påstå att det känns som något speciellt. Just därför har jag bestämt mig för att göra min dag speciell i alla fall! Har nämligen lyckats skrapa ihop de bästa människorna (nästan alla..) jag känner just nu och än så länge ser planen ut ungefär såhär;

• Skola 10:00-15:00
• Ha ihjäl lite tid på stan (ensam eller med någon vän, vet inte om någon kan eller vill ännu.)
• Ev gå till Olle om jag inte kommer på något vettigt att göra 15:00-18:30
• Middag med tjejerna ca 18:30?
• Bio "War Horse" 20:15

Men just idag verkar inte tröttheten nå hela vägen. Ligger och känner att min vilopuls är högre än normalt. Upptäcker att jag blir andfådd av att ligga och försöka sova. Huvudet är totalfokuserat på minecraft och bygget jag håller på med. Snäälla, snälla medicinen, gör mig trött!

Det här inlägget kommer nog att bli väldigt rörigt. Har inte hunnit sortera alla tankar och känslor än. Vet inte riktigt hur jag vill göra med livet just nu. Den jag älskar har svårt att ge och är på tok för uppslukad av sitt eget liv. Nu behöver jag honom mer än någonsin men han behöver inte mig. Jag tror ärligt talat att jag skulle må bättre av att inte vara med honom alls än att det är såhär.

Nu i lördags så hade jag lagat mat och donat, sett fram emot en mysig hemmakväll eftersom skolan börjar närma sig igen. Självklart blir jag bortvald mot en utekväll med grabbarna istället. Känns inte värt att vara med någon som inte vill ge. Du verkar inte vilja göra någonting för mig. Det enda du gör är sitter klistrad framför datorn. Det spelar ingen roll om jag är där och kanske vill göra någonting annat. Du bara sitter där. Senast igår berättade du att du inte skulle klara av att sluta sitta vid datorn så mycket som du gör. Du behöver tydligen sysselsätta huvudet precis hela tiden. Dyka in i en drömvärld för att slippa verkligheten. Har du glömt bort att jag finns i din verklighet? Betyder inte det någonting? Jag känner mig ganska värdelös av att bli behandlad såhär.

Du är med mig när det passar dig. Du har sex med mig när det passar dig. Du ägnar några av dina dyrbara minuter med mig om det nu passar dig. Lagar jag mat så blir jag bortslussad direkt efteråt för att du ska kunna umgås med dina vänner. Du kunde inte ens tänka tanken att se till att komma hem efter krogen och vara med mig, nej. Du ville ha alla dörrar öppna så att du eventuellt kunde dra på efterfest också. Bäst att skjutsa hem Nathalie så att hon slipper vänta. Så att du slipper känna dig pressad att komma hem någorlunda tidigt för att vara med mig. Det är minsann inte värt att komma hem direkt efter krogen för att umgås med mig. Det värsta är att tankarna gled in på "vill han ha med sig någon annan tjej hem eller..?". Inte för att jag tror det om dig egentligen, men det är svårt att låta bli att tänka så.. Du har aldrig låtit så angelägen om att få skjutsa hem mig bara för att du ska ut..

Frågan är om jag ska fortsätta sitta här och känna mig som en reserv, eller om jag ska kasta mig ut i osäkerheten trots mina ostadiga ben och hoppas på det bästa..? Du har redan visat för mig att du inte kan eller vill förändra ditt sätt mot mig. Du är helt enkelt för bekväm där vi är och jag är inte nöjd såhär. Jag vill ha kärlek och det verkar du inte kunna ge just nu.

Jobbigt läge det här, speciellt med tanke på att jag så gärna vill att det bara ska kunna funka! Varför kan inte du visa mer intresse för mig? Eller varför kan inte jag nöja mig med det jag får? Eller nä. Jag ska inte behöva nöja mig med det här... Bättre förtjänar jag faktiskt. Jag vill bli behandlad på samma sätt som jag behandlar dig. Jag längtar efter att få känna att du längtar efter- och vill vara med med mig, för en gångs skull. Är det inte meningen att du ska försöka få mig att känna mig som världens bästa, så som jag försöker för dig?

Det värsta är att detta är en typisk vinterperiod för oss. Såhär var det förra vintern också. Finns inte mycket att göra, men förut spelade vi i alla fall gemensamt, vilket vi inte kan göra nu. Nu gör vi nästan ingenting tillsammans.. Det kanske vänder sen, med andra ord? Men frågan är om jag orkar vänta.. Nu för tiden börjar jag nästan fundera om du försöker skrämma bort mig med flit..

Kryper till sängs och läser lite Jurassic park så länge, inte blir man trött av att sitta vid datorn i alla fall! Kände bara för att skriva några rader när jag ändå inte kunde sova.

Jag trodde att jag skulle få somna snabbt idag eftersom jag är så jävla utmattad, men icke. Inte bara tankarna snurrar, jag känner mig yr också! Har en ny ångestattack och varje andetag hugger i bröstet. Jag orkar verkligen inte ligga ner med snurrande huvud så nu sitter jag här. Hoppas på att om jag skriver så lättar trycket, för det är så det brukar vara för mig. Det brukar vara en lättnad att skriva men aj, nej. Det hugger fortfarande när jag andas in. Jag orkar inte det här. Vet inte vart jag ska ta vägen just nu.

Kan inte någon bara slå in skallen på mig? Varför gör det så här jävla ont att andas? Att gråta? Att existera? Varför måste jag ens existera? Tankegångarna går som i en spiral nedåt. Ingenting verkar funka för att vända dom.

Flyr in i skyrimvärlden.

Jag orkar inte ens förklara detta närmre, men jag fick i alla fall någon sorts panikångestattack under svenskalektionen idag. Det gjorde fruktansvärt ont i hela kroppen, jag hyperventilerade, skakade, grät och hamnade i någon slags chock. Tröttheten kan jag inte beskriva ens, men det kändes som att jag drömde. Eller som om jag var påväg att svimma. Ett tag kändes det som om jag skulle kräkas.

Tack och lov att Lotta fanns för mig i denna stunden. Utan henne hade jag sjunkit ihop på golvet i korridoren. Lotta och Eva (skolans kurator) fick släpa mig in till ett rum och väl där forsade det ur en massa ur mig. Tårar, ord och känslor. Det gick inte att stoppa!

Fick åka hem med mamma. Var ruskigt trött när jag kom hem och ramlade ihop på sängen. Mamma ringde till hälsocentralen och väl där så fick jag berätta vad som hänt. Sedan tog dem prover på mig för att se så att det inte var några fysiska fel som ställde till det. Han ville kolla mina värden, speciellt med tanke på att jag är så trött och blek. Slutsatsen är i alla fall att jag från och med imorgon kommer att få knapra någon sorts medicin mot min depression. Just denna medicinen ska vara ny på marknaden och dessutom ha viss effekt på sömnlöshet, vilket jag tycker låter super med tanke på hur dåligt jag har sovit dem senaste åren. Av fem personer med olika graders depression som läkaren skrivit ut detta till, så har fyra mått betydligt bättre inom en vecka! Det låter i och för sig för bra för att vara sant med mitt mörka tankemönster.

Jag hoppas verkligen att jag kommer att kunna se ljusare på livet någon gång, men just nu är det svårt. Åh vad jag är glad att Lotta kom ut genom dörren precis när hon gjorde det idag. Jag skulle precis till att sjunka ihop på golvet. Vilken panik! Tack och lov att jag är omringad av underbara människor.

Finner inga ord just nu. Kan inte tänka mig hur det känns för någon av er. Det jag känner är min egen sorg och den är stor. Jag känner verkligen med er och delar er sorg. Det är ofattbart att en så stark och fin människa kan tas ifrån oss. Tas ifrån er. Varför ska all orättvisa alltid straffa dem goda, fina och bästa människorna? De människor som inte gjort något ont alls?

Jag önskar att jag hade kunnat visa och berätta för dig hur mycket jag ser upp till dig. Du var en underbar kvinna, full av kraft. Det borde inte ha varit din tur nu och jag kommer på mig själv med att tänka att jag hade kunnat gå istället för dig. Finner inga ord som kan beskriva hur jag känner mig just nu.

Vila i frid Anna, vi båda vet att du alltid finns kvar här med dina älskade.

Den här veckan har varit ett rent helvete för mig. De senaste veckorna i sig har varit riktigt jobbiga psykiskt och fysiskt. Humöret går upp och ner, jag är hur stressad som helst och så händer det på tok för mycket skit runt mig hela tiden som jag inte orkar ta tag i. Nu har jag dessutom käkat kortison och även det påverkar mitt humör otroligt mycket, har jag fått upptäcka.

Just nu är jag i alla fall inte på samma äckliga humör som jag var igår. Sedan i onsdags har jag haft såna trevliga humörsvängningar att jag tappat fattningen totalt och tokgrinat i skolan. På måndag ska jag i alla fall träffa kuratorn, skolsystern/sjukgymnasten och min mentor. Min kära mor ska också vara med, så vi hoppas på att försöka få en rätsida på allting om vi samarbetar lite.

Jag förstår bara inte hur det är meningen att en människa ska orka allt det här. När det inte ens finns någon riktig kämpaglöd kvar. När den kämpaglöden har varit borta sedan länge. Ja det skulle jag väldigt gärna ha ett svar på. För jag trampar liksom i en uppförsbacke medan folk packar min ryggsäck allt tyngre. Inte hinner jag stanna och tömma säcken heller eftersom det viktigaste av allt är att jag rör mig framåt- och uppåt!

Alla förväntar sig saker av mig och tror att jag ska orka. Jag försöker verkligen att hitta saker som kan glädja mig i livet. Mina kära djur, jag tar upp ridningen, jag har underbara människor att umgås med i skolan osv. Men hur lätt är det att vara i skolan när jag måste försöka vara pigg, glad och social där? Jag ska orka jobba och inte vara ledsen så som senaste veckorna varit.

Vart ska jag finna energin? Inte sjutton finns energin i mitt sovande i alla fall eftersom jag har såna bekymmer med sömnen. För att inte tala om huvudvärken. Efter all kortison jag ätit så har jag åtminstone en sjuhelvetes aptit, haha!

Jag försöker verkligen att se ljust på allting. Men när skolan börjar blanda in en massa tunga ämnen i arbetet så går det liksom inte att koncentrera sig på det och komma bort från det onda, så som jag är van. Just nu ska vi fördjupa oss i antingen abort, dödshjälp eller dödsstraff på SO:n. Tunga ämnen kan jag tycka. Och i sociala inriktningen fokuserar vi just nu på vad en kris är och hur utveckling kommer av den. Vi pratar om att alla har ett bagage som vi helst inte vill titta i och ja jäklar vad påmind jag får bli.

Mamma kanske har rätt i att jag behöver antidepressivt. Med tanke på att jag tackat nej till det alla gånger som läkare, kuratorer och psykologer erbjudit mig det så kanske det är dags att jag ger det en chans..?

Missförstå mig inte, jag är bara rakt på sak för att det är så mycket just nu. Jag tänker också på våran relation ibland och undrar varför det gick som det gick. Tycker inte heller att tjugo år av vänskap är någonting man bara slänger bort, men ja. Jag kan inte förlåta dig för det där automatiskt. Utan en endaste ursäkt eller minsta tecken på att du är ledsen över att du slängde det där i ansiktet på mig. Du verkar inte förstå hur mycket det sårade mig. Det hade inte gjort mig lika ont om det inte kommit från en vän. Efter ett sånt övertramp måste jag sätta gränsen så att du förstår att jag inte accepterar att höra något sådant från en vän och det vet du nog du med.

Sekunden efter hade jag svårt att se på dig som en vän. Speciellt med tanke på att du sulade en vinflaska i backen, sprang iväg och struntade i vad som kunde tänkas hända med mig. Jag har ingen aning om vad som gick runt i ditt huvud då, men enligt dig har jag gjort något som rättfärdigar ditt betéende då du kallade min far för pedofil. Jag har inte förstått vad det skulle vara jag gjorde som faktiskt gav dig rätt att göra så.

Ska börja rida två gånger i veckan hos Annika som har inackorderingsstall ca två km från forsa folkhögskola! Det är helt jäkla underbart att jag hittade ett sånt härligt ställe utan att ens behöva leta speciellt mycket.
Berättade i torsdags att jag skulle dit idag igen och det gick riktigt bra, faktiskt. Fick provrida ett arabiskt fullblod som endast blivit riden i 1,5 år om jag inte minns helt fel och hon var verkligen helt underbar! Supercool och lugn helt enkelt.
Har aldrig ridit bettlöst förut, men jag kan inte påstå att det var så "läskigt" som jag föreställt mig. Trodde att jag skulle förlora kontakten med hästen men inte då, det gick så fint så!

Ska dit nästa gång igen om en vecka är det tänkt. Ser redan fram emot ännu en ridtur! Ser till och med fram emot att känna värken i muskler jag glömt bort att jag har ;)

Jo jag förstår precis vad du menar. Ett ord som kanske inte känns som någon big deal för dig, men som satte djupa spår i mig. Jag kunde inte för något i världen förstå hur du kunde gå till ett sådant angrepp. Du kallar min far för pedofil och tycker att det är en struntsak? Du bad aldrig ens om ursäkt för det där. Du förklarade inte ens att du inte menade det du sa.

Däremot tog jag det för givet, eftersom jag kände mig hyfsat säker på att du inte kunde vara så dum att du faktiskt tror att han är det. Men så blev jag tveksam eftersom du aldrig berättade att det bara var förflugna ord. Ett tag trodde jag nästan att du fått för dig att han haft någon sorts intresse för dig, haha!

För mig är det inte enkelt att se tillbaka på det här som en struntsak som tog bort våran vänskap. För mig är det det största svek jag någonsin sett maken till, från en person som ska vara min vän. Jag förstår inte för något i världen vad det var som JAG hade gjort för att du ska tycka att det inte bara är ditt fel att du kallade min pappa för pedofil.

Helt seriöst, du blev stött för att jag inte kunde säga ja angående att sova hos mig (i en lägenhet som inte var min, lovar dig, det fanns en riktigt bra anledning till att jag tvekade!) utan att fråga? Det var den enda anledningen jag kunde hitta. Men sen efter att du malde på ner mot krogen (försökte verkligen vända på konversationen eftersom jag trodde att vi hade en helt okey krogkväll!) och jag vet att jag själv drog upp någon onödig detalj för att försöka visa för dig hur det känns när du går till angrepp mot någon ur min familj.

Dock så låtsades du att du inte brydde dig.. Och sen fick du för dig att jag önskade att du skulle sova på gatan när jag i själva verket försökte visa för dig att ja, om du springer iväg och skiter i mig så är det ganska självklart att jag inte tänker jaga ikapp dig och säga att du får sova hos mig trots allt.

Själv skulle jag aldrig kunna göra något sånt eftersom jag aldrig skulle vilja skada en vän så illa.

Igår var jag och hälsade på Annika, som har hästar och inackorderingsstall två kilometer från skolan där jag går. Det var verkligen jättefint och mysigt där, med stora, härliga hagar och hästarna var hur goa som helst! Vi bestämde i alla fall att jag ska komma tillbaka på torsdag och då ska jag provrida. Längtar samtidigt som jag är sjukt nervös!

Idag sa en klasskompis något ganska oväntat till mig. Det visar bara hur mycket fördomar man kan ha utan att veta om det. Hon kom helt sonika fram till mig och sa att jag såg ut att må dåligt! Sedan bad hon om ursäkt för att hon sagt något och lovade att hon självklart inte tänkte springa runt och prata om det med andra. Och jag som trodde att jag är bra på att dölja allt med ett falskt leende. Det går visst inte alla gånger. Chockad blev jag med andra ord, men sa att det inte alls gör någonting. Känns snarare ganska skönt att veta att en människa känner till min mask och mitt falska leende. Jag känner mig inte lika ensam..

Jäkla humör. Jäkla Olle som var så trött och inte orkade vara med mig idag trots att jag berättade att jag verkligen behöver det. Jäkla mig som ställer upp trots att jag inte får någonting tillbaka. Jäkla mig som inte bara kan släppa taget och inse att jag kanske egentligen skulle må bättre utan dig. Jävla skithumör. Det blir svårare och svårare att undvika de dåliga tankarna och känslorna.

Förstår inte varför du sa att du låg och skulle sova, men så ser jag dig sitta och spela via steam? Varför ljuger du? Jag kan inte fortsätta ställa upp för dig när jag inte ens kan förvänta mig samma sak tillbaka, det funkar inte så. Känner mig bara utnyttjad. Sitter på någon slags "on hold" här och känner mig helt jävla värdelös. Ibland passar jag och ibland inte. Jag vet att du har det tufft men jag har det fan inte så jävla enkelt jag heller. Men det verkar du skita i totalt. Ser du bara din egen smärta?

Förstår inte varför jag sitter och lider för två, känner medkänsla och bryr mig om dig. Försöker ställa upp och finnas för dig i tunga tider. Men vad får jag tillbaka..? Jag blir bortkastad.. Som ett urtuggat tuggummi. Fyfan. Tur som fan att du inte läser min blogg, för då kan jag verkligen skriva av mig allt jag bara kan. Slippa säga precis som det är inför dig så att jag inte förlorar dig. Förstår inte varför jag fortfarande har hopp kvar. Förstår inte hur du kan beté dig som du gör mot mig och sen säga att det är en massa fel på mig. Det gör ont i mig.

Jag håller på att bryta ihop fullständigt och vet inte hur jag ska göra för att bromsa.

Efter att ha varit hemma helt slut, med huvudvärk och otroligt svårt att sova sedan i torsdags så börjar jag äntligen återhämta mig från den här svackan. Det känns som om jag har kört slut på mig själv totalt och dom här dagarna hemma kändes verkligen nödvändiga!

Har fått kontakt med kvinnan som bor i närheten av forsa folkhögskola igen i alla fall och ska antagligen dit någon gång den här veckan!

Rambo som står strax utanför östanbräck har fettknölar precis där sadeln ska ligga och står därför utan motion just nu. Var dit för provridning förut men precis när jag kommer fram till stallplanen så slänger ägaren iväg ett sms och hör om vi inte ska ta det en annan dag eftersom han fortfarande var väldigt öm i knölarna. Jaha ja. Fick titta och klappa lite på honom istället också ska hon höra av sig om han blir bättre, så jag kan provrida. Annars har jag ett till alternativ, men den hästen står i ljusdal så det känns inte så himla lockande.

Just nu sitter jag och dricker kaffe. Antar att jag tänker spela lite skyrim (hähä, nörden) innan jag lägger mig, men egentligen hade jag gärna gjort något vettigare. Har inte energin till det bara.

Fy sjutton vilken dag! Lyckades hålla mig på bra humör åtminstone fram till sociala inriktningen (12:30-15:30). Efter en diskussion förgrenat sig och skenat iväg och till slut hamnat på jämställdhet så gick en viss person mig rätt bra på nerverna. Nämligen en liten dam som inte bara är väldigt materiell och "blir glad så länge jag har pappas kreditkort, trehundra par skor och oanvända märkeskläder varje dag", utan även säger att kvinnor är dumma i huvudet och inte förtjänar samma lön som män (trots samma utbildning/yrke/kompetens). Men nej. Jag tror inte att glädje kan köpas för pengar. Skulle jag någonsin bli så materiell och egoistisk så får ni gärna döda mig långsamt.

Men ja åter till saken. Vi gled in på jämställdhet och en kille i vår grupp som jobbar på en OK-mack här i Hudiksvall berättade om folk som kommer och frågar om hjälp ang. deras bilar. Då får han alltid hänvisa lite snällt till den kvinnliga mekanikern som jobbar där, men tydligen så envisas dessa jävlar med att fråga honom TROTS att dom ser att han faktiskt frågar henne för att hitta svar på deras frågor.
Detta är bara ett av flera exempel angående denna kvinnliga mekanikern. Det finns människor som TVÄRVÄGRAR att ta emot hennes hjälp och säger att dom vill ha hjälp från en karl. Wtf, liksom?

Tjejen i vår grupp är moderat och tycker att det är bra som det är. Snacka om att jag blev eld och lågor och eftersom jag redan var på dåligt humör så gjorde detta mig förbannad. Så länge hon har det bra så är det lugna puckar. Kunde faktiskt inte hålla masken utan skrek rätt ut att hon var den mest egoistiska människa jag träffat någonsin. Ibland förstår jag inte hur jag står ut med att umgås med henne överhuvudtaget.. F.d mobbare, moderat, kaxig, egoistisk och konsument ut i fingertopparna. Min raka motsats skulle jag vilja kalla det..

Jag orkade helt enkelt inte hålla humöret uppe idag. Är trött på livet, trött på mänskligheten, trött på alla orimliga krav, trött på könsfördelning, trött på småflickor som låtsas vara små kvinnor eller rent ut sagt, trött på allt.

Det var längesen jag funderade så starkt på att göra slut på det hela så som jag gjort idag. Idag har det brunnit för mig. Jag kom på mig själv med att inse att världen aldrig kommer att bli bättre. Det finns inget hopp. Det enda man kan göra är att blunda för all skit för evigt eller ta den enkla utvägen och göra slut på sitt onödiga liv. Jag förstår inte varför jag måste plåga mig själv med det här. Vill verkligen inte leva i en sån här värld alls.. Jag skäms över att vara människa.

Ja man kan säga att jag har varit både bitter, arg och ledsen idag. Har verkligen inte ork för såna här tankar just nu egentligen och det går att se ganska tydligt eftersom jag bryter ihop totalt. Förstår inte hur folk kan sitta på sina feta arslen och tänka att "så länge jag har det bra....".