Min första riktiga kärlek var ganska tragisk. Jag säger inga namn eftersom jag inte vet om han skulle uppskatta det. Jag mådde för det första väldigt dåligt på den tiden och behandlade inte honom speciellt bra. Vi levde därför i ett väldigt destruktivt förhållande som inte någon av oss mådde bra av i slutändan. Det förändrade dock inte känslorna vi hade så vi fortsatte att kämpade på!

Jag önskar verkligen att han hade satt gränser för mitt betéende. Jag var verkligen inte stabil och mycket gick ut över honom. Dock så sa han aldrig ifrån! Så jag fattade aldrig att jag gjorde fel. Jag gjorde faktiskt inte det. När han däremot gjorde det så var det samtidigt som han sa att han inte orkade mer, så det tog slut likförbannat.

Dock blev vi tillsammans en gång till och jag lovade att bättra mig. Men det är inte så lätt att bryta ett gammalt mönster, så jag betedde mig fortfarande inte bra. Däremot försökte jag verkligen. Jag mådde verkligen inte bra och kände mig ännu mer värdelös nu när jag förstått att han hade mått så dåligt, länge, pga mig! Vi gjorde slut igen. Det fungerade helt enkelt inte! Jag var inte redo att kasta mig in i ett förhållande så som jag mådde. (Vilket jag inte hade fattat, men det gör jag nu)

Måste ändå få berätta att även om det här förhållandet inte var speciellt bra, så räddade den här killen livet på mig. Det är det som tynger mig mest. Han försökte verkligen hjälpa mig och vad gör jag då? Jag behandlar honom som skit och tar honom för given! Det enda jag kan trösta mig med är att det inte var medvetet. Jag ville aldrig någonsin skada honom. Aldrig! Jag älskade honom så mycket att det gjorde ont. Men nu i efterhand vet jag inte om jag var kär på riktigt. Funderar på om det kan vara så att jag rent av blandade ihop kärlek med beundran. Han var min hjälte! Förälskad vet jag att jag var.

Som tur är (om man nu ska försöka tänka positivt) så är vi kvitt sedan länge, med tanke på vad han utsatte mig för efter att vi inte längre hade något förhållande. Men det är en annan historia!