Det är som så att jag och en vän ska ta bussen in till stan och sjunga i kören. Allt är som det ska men vi är stressade eftersom tidsplaneringen inte var den bästa och skyndar oss därför när vi är påväg mot busshållsplatsen. Mitt i brådskan så är det jag som går först ut genom ytterdörren, så jag antar att det är därför dörren förblev olåst. Jag glömde att ta ansvaret att låsa dörren eftersom jag tog för givet att den som går ut sist gör det. (så brukar det vara!)

När vi når e4:an så hör vi någonting bakifrån, så vi vänder oss om. Till vår förskräckelse ser vi att min familjs hund, Lillie, kommer travandes efter oss. En stund gick då vi beklagade oss över att vi kanske missar bussen, medans vi nu försökte få tag på hundrackarn, som envisades med att springa undan och busa. Hon såg verkligen ut att ha skitkul! Jag minns inte om hon hade halsband eller inte.

Plötsligt så springer Lillie rakt mot e4:an och vi båda blir helt panikslagna och tjuter "LILLIIIIE!!", då vänder hon och springer längs trottoaren igen och vi börjar jaga henne på nytt. Nu först börjar vi förstå allvaret med att jaga hunden så nära e4:an, men vi tänker nog fortfarande inte helt klart eftersom vi inte kommer fram till ett smartare sätt att fånga in hunden.

Så får nu min kompis nästan tag på Lillie i nackskinnet, jag ser att hon nästan har ett grepp, men vips! Så tar hunden ett sånt där skutt (som hundar ofta gör efter att ha stått stillastående när man leker med dom), och springer rakt mot e4:an igen och vidare. Nu kommer ögonblicket jag tänkt komma fram till... Detta ögonblicket kändes som flera minuter för mig.

Jag följer henne helt paralyserat med blicken och kan inte få fram ett ord. Känner hur skriket tränger sig fram ur strupen och det blir verkligen bara ett skrik. Hör lite kvavt hur min vän skriker ett gällt "LILLIE!!" i falsett och sedan..

*DUNS*

Jag ser inte Lillie där hon var senast och försöker intala mig själv att hon visst hunnit förbi och att hon inte alls är skadad. Men sedan kollar jag nedåt vägen och där ser jag henne... Alldeles i mitten av de båda körfilerna. Helt stilla. Åh nej..

Skriker. Grinar. Ramlar. Minns inte så mycket. Ramlar ihop på knä utanför vår gård och fortsätter att gråta, medan min vän går in och berättar vad som har hänt för min pappa. Åh vad jag skuldsatte mig själv. Länge!

Vi skickade faktiskt ett kort till den unga killen som hade oturen att köra på Lillie. Han hade inte en chans att hinna reagera med tanke på hur mörkt det var ute och så var hunden dessutom svart. I kortet berättade vi att vi inte vill att han ska känna skuld och att vi inte tycker att det är hans fel.