Jag heter Nathalie Andresen och är en tjugoårig tjej som är född den 28 feb 1991 i Hudiksvall. Jag är uppvuxen i Iggesund med min familj bestående av mamma Camilla, pappa Kim, storebröderna Jimmy & Robin och så min Lillasyster Isabelle. Vi hade även två hundar under större delen av mitt liv, nämligen Ronja och Rocky. Just nu har vi en schäferblandning, Zeke!

Jag har alltid varit en kär djurvän och även älskat att tillbringa mycket tid i skog, natur och gärna vid en sjö/bäck med ett met-/kastspö i handen. Har även alltid sett upp till mina storebröder och det är nog just därför som jag alltid har varit ganska "manlig", nördig osv. Jag ville vara som dom!

Jag kan inte påstå att jag hade en dålig uppväxt, även om jag fick gå igenom en hel del som har påverkat mig och som påverkar mig än idag. Under hela min uppväxt så har jag varit sjukt nedvärderande mot mig själv, känd mig mindre värd än alla andra och äcklig. Jag har alltid känt mig annorlunda och därför fått för mig att jag inte är värd någonting. Fram tills nyligen då jag faktiskt insåg att det faktiskt inte är så, blev riktigt förvånad när jag upptäckte det. Det kändes konstigt att jag bara fått för mig att det är så, när jag i själva verket egentligen har minst samma värde som alla andra.

Jag var helt övertygad om att när man är ledsen, så ska man varken visa detta eller sörja. Man ska "helt enkelt" inte vara ledsen! Just därför har jag alltid, alla tider, pressat tillbaka alla sorger jag gått igenom. Detta var naturligt för mig! (det har jag fått lida av senare, kan jag lova) Det känns fortfarande onaturligt för mig att gråta, eller att bara släppa ut mina sorger och känslor. Jag pressar fortfarande tillbaka mina känslor när jag är ledsen, men försöker åtminstone att påminna mig själv om att jag inte borde det, nu för tiden.

Redan när jag gick i fyran ifrågasatte jag varför jag ens lever, inför min mamma. Hon förstod nog inte riktigt hur "illa" det var med mig. Jag själv förstod då inte att det var konstigt det jag kände.
Jag trodde att alla kände sig sådär! Men nu på senare år så har jag fått känna riktig glädje och förundrats över hur annorlunda det känns om man jämför med hur det var när jag var yngre.

Det var först i nian som jag nådde min gräns. Jag hade nog förträngt jobbiga känslor alltför länge. I nian blev i alla fall en av våra dåvarande hundar, Lillie, påkörd mitt framför mina ögon. Då brast det totalt. Reaktionen var inte direkt normal även om det kanske inte märktes på en gång. Jag grät förstås. Och det är väl normalt! Men skillnaden är att jag låg på golvet, grinade och skrek i mer än en vecka. Och nä. Det är inte normalt. Det var mycket som ville ut då. Trycket var på tok för stort.

Efter det där borde jag ha vaknat upp och insett att så som jag mådde och kände mig, det var inte normalt. Man ska inte känna sig så som jag gjorde. Men jag fattade helt enkelt inte att man kunde vara gladare eller känna sig bättre! Det existerade inte för mig. Hade jag vetat om det så hade jag ändå inte känt mig värd det.

Just precis då träffade jag en kille. Jag tänker inte berätta om hela våran historia, för det har jag lagt bakom mig nu. Men det var ett väldigt destruktivt förhållande vi hade. I alla fall så lyckades jag med hjälp av glädjen över att uppleva kärlek, pressa tillbaka alla dåliga känslor igen. För det är så jag är van att hantera sorg! Gömma undan allting utan att prata om det eller försöka bearbeta det.

Men efter olyckan med Lillie var ingenting sig likt längre. Jag kände mig rastlös och mådde sämre än någonsin. Skolan gick åt helvete eftersom jag var helt orkeslös. Det var för mycket som tyngde mig, vilket resulerade i att jag inte skötte skolan överhuvudtaget. Mådde ännu sämre efter att det tagit slut med killen jag älskade. Jag vet att jag gick igenom fler förhållanden med killar jag tyckte om, men när dom kom för nära så flydde jag. Jag var rädd för deras känslor och ville inte att mina egna skulle bli för starka. Jag var helt enkelt inte redo!

Dock så insåg jag för något år sedan att jag var tvungen att ge mig tid att sörja. Jag var tvungen att tänka på allt, prata om allt jag upplevt och gråta så mycket jag kunde! Jag bearbetar fortfarande mina känslor och kommer gång på gång ihåg saker som jag aldrig tog itu med. Och just nu mår jag bättre än jag någonsin gjort!

Jag tog mig aldrig igenom gymnasiet eftersom det hände för mycket runt omkring, så nu kommer jag att börja på forsa folkhögskola, hösten 2011. Från att jag hoppade av Nytorp i julas 2010 tills nu har jag inte haft någon sysselsättning. Jag har gått på arbetsförmedlingen och jobbcoach för att få någon liten inkomst, men hade absolut 0 kr/månaden i flera månader. Nu de sista månaderna har jag fått några kronor däremot.

Jag har ett förhållande med min kära Olle och spenderar mycket tid här hemma i hans lägenhet med honom. Jag försöker verkligen att hålla ordning här, men blir hela tiden så himla omotiverad och trött på att inte ha något mål här i livet. Det är inte direkt roligt att inte ha någon sysselsättning. Det är heller inte roligt när Olle i princip försörjer mig eftersom jag själv inte kan det.. Kan säga att det tär på mitt humör ganska mycket.

Här hemma i lägenheten bor även mina tre kära råttor; Captain Hook, Cri-kee och Beat it. De är mina bebisar som jag älskar otroligt mycket! Blir mycket mys och gos, speciellt när jag är ensam hemma och vill kela lite. Dom är så himla goa! Ni som aldrig riktigt ger råttor en chans, vet verkligen inte vad ni går miste om. De är som små tillgivna småhundar. Smarta, personliga och tycker ofta om att bara sitta och mysa i knäet på oss människor. Dom är kontaktsökande och härliga och älskar verkligen oss människor!