Är rätt stolt över mig själv som har vågat tagit plats i gruppcoachen. Jag har pratat och diskuterat mer än vad jag någonsin gjort i ett klassrum! Och då pratar jag om många års skolgång som jag suttit tyst. Spelar ingen roll om jag vet svaret, har någon åsikt eller liknande. Likförbannat sitter jag där, tyst. Just därför känns det som ett himla stort genombrott för mig nu när jag har pratat mer än jag gjort under hela mitt liv. På bara några veckor! Knasigt det där.

Jag hoppas att jag kommer att kunna prata lika öppet när jag väl börjar läsa på forsa folkhögskola. Men det är jag säker på att jag klarar. Är mycket starkare som person än jag någonsin varit. Börjar för första gången på länge känna att jag också har något värde, precis som alla andra!

Jag tror att det beror på att jag reflekterat så sjukt mycket över varför jag är som jag är. Varför jag alltid har varit så osäker, känt mig snäppet sämre än alla andra osv. Jag har alltid trott att det är något fel på mig. Men eftersom jag orsakerna till varför det är så, kan jag bearbeta det mycket bättre. Det är inte utan anledning jag känner såhär.

Däremot så har jag fortfarande svårt att se ljuset i slutet tunneln alla gånger. Men jag kämpar hårt för att hitta någon sorts livsglöd igen! Just nu kan jag säga att det är kärleken som håller mig på benen och gör att jag känner glädje.. Förutom den börjar jag även känna glädje över friheten som öppnar sig framför mig nu när jag blir alltmer stark och säker.