Drömde en mardröm igår också, så jag börjar med den.. Minns inte allt från den men det är jag glad för!

Men i den var vi bara påväg nedför en smal sandfärgad grottgång. Den är ganska brant sluttande och ju längre ner vi kommer, desto mer inser jag hur farligt det är där nere. Vi kommer att dö allihop! Så jag försöker förstås vända, men grottgången är smal och jag har folk bakom mig i ledet. Ber och bönar om att folk ska försöka släppa förbi mig och känner hur cellskräcken ger sig till känna medan jag gör det. Till slut lyckas jag att ta mig uppåt, förbi alla andra. UTE! Äntligen!

Är ute i bergen i någon skog och går in i en "public toilet" där farmor(?!) har möblerat med säng och grejer. En jätteliten och stuga med massor av fönster. Konstigt när det är en toalett... Jag försökte somna i min dröm. Tog sömntabletter och allt möjligt eftersom jag visste att det fanns en massa farliga varenser i skogen som kunde livnära sig på- och hitta folk tack vare deras rädsla. Mitt i natten, helt ensam och kolsvart.. Klart jag var rädd!

Senare i drömmen springer jag med Isabelle. Vi ser en massa sparkar (det är vinter helt plötsligt) och bestämmer oss för att ta en av dom. Världen har gått under och vi åker runt på en spark. Mer minns jag inte.

Vad jag minns så hade vi spärrat in någonting riktigt farligt i vårat medvetande. Klättrar man ner i den där grottan så kommer man just dit. Till vårat medvetande. Nått som är riktigt farligt med att ta sig in i vårat undermedvetna är att risken finns att man aldrig kommer ut igen. Att föralltid vara fast med den livsfarliga kraften vi spärrat in var nog lite för mycket för mig, lol!

Antar att denna drömmen inte låter så himla hemsk egentligen. Men det är just den enorma känslan av rädsla påväg ner som är läskig. En krypande rädsla som inte fanns där från början. Den är äckligt stark den där känslan! Fick verkligen panik.