Jag och Olle tog en paus ifrån varandra i en veckas tid. Olle behövde mer utrymme och jag behövde komma ut mer. Jag kommer inte ut mycket när jag är i lägenheten här. Jag har nästan inga vänner kvar i Hudik/Igge eftersom alla flyttar iväg. De enda jag umgås med är Olle och hans vänner..

Blev som så att jag flyttade hem igen. Till ett hem där det inte finns plats egentligen. Jag sover på soffan. Sover i systerns rum när hon inte är hemma. Sover i broderns rum (mitt f.d rum) när Isabelle är hemma men inte han är det. Har ingenstans att lägga mina kläder, så allt ligger slängt på golvet.

Det ordnade sig mellan mig och Olle iaf. Även fast jag trodde att det var kört. Speciellt efter att han berättade att han började förlora känslor för mig. Men när vi träffades efter en veckas tid så fick jag nytt hopp.

Vi behövde verkligen det här! Att bo tillsammans, ihoptryckt i en liten etta (vi hade egentligen inte ens valt det själva) var ingen bra idé. Olle fick aldrig vara ifred. Det fick åtminstone jag, alla gånger han var på jobbet. Jag mådde inte direkt bra av att vara sådär inaktiv heller. Vilket smittade av sig på Olle. Men det var en superbra lösning för oss att vara ifrån varandra lite och flytta isär igen.