Jag har det jävligt svårt att ta mig upp på morgonen. Visst vaknar jag, men jag snoozar! Flera gånger har det hänt att jag helt enkelt stänger av klockan och bestämmer mig för att kliva upp.. Sitter upp, tar på mig en t-shirt, lägger mig ner igen och tänker att jag bara ska ligga kvar liiite, lite till. Efter det somnar jag och vaknar inte förrän 11-13. Sängen är ju så skön på morgonen! Jag får sån himla ångest när jag hör första väckningen eftersom jag vet att jag måste kliva upp och åka iväg.

Det känns som om jag pushade mig själv lite för hårt i början och nu faller jag tillbaka i någon sorts grop. Jag har missat flera dagar i skolan och kommer antagligen att få avdrag från CSN, i värsta fall blir jag av med bidraget helt? Det här mönstret måste jag bryta illa kvickt eftersom det är så himla lätt att bara fortsätta och låta det bli en vana. Det har jag varit med om tidigare..

Men vad ska jag göra åt min ångest..? Det är inte det att jag inte tycker om att vara i skolan. Men jag ställer liksom om när jag är där. Förstås, är där för att lära. Men jag blir lite av en annan person. Jag försöker vara någon jag inte är, i och med att jag försöker ta plats på ett sätt jag inte gjort någonsin förut. Jag försöker vara glad, öppen och prata i klassrummet. Sån har jag inte alltid varit, men försöker med det nu. Jag tror att det sätter en viss press på mig, bara.. Det blir lite för mycket. Kan det vara därför jag har ångest? För att jag försöker vara annorlunda än jag varit tidigare? Men jag måste ju börja ta mer plats!

Något annat som går lite sisådär just nu och har gjort en tid, är mitt och Olles förhållande. Vi försöker verkligen, men det blir alltid något bråk som oftast är mitt eget fel. Jag har skumma tankegångar pga tidigare händelser, vilket gör att jag får en massa tokiga känslor. Dessa behöver jag ta upp med Olle för att må bättre och kunna lägga dom bakom mig, men detta har alltså lett till bråk många gånger.
Det kan jag i och för sig förstå, eftersom jag inte har varit så pedagogisk alla gånger. Men hur lätt är det när man är upprörd?

Jag vet bara att Olle känner det som om jag kommer att förbli "missnöjd" om han inte förändrar sig, anpassar sig och undviker sånt som jag kanske hakat upp mig på tillfälligt tidigare. Men så är det aldrig! Och jag försöker verkligen att förklara detta för honom också. Jag vet med mig själv att det är hos mig osäkerheten ligger, men att jag behöver lite hjälp på traven för att slippa gå med såna här känslor. De driver isär oss om jag inte får prata om det..

Men när jag pratar om det så lägger Olle en orimlig skuld på sig själv istället och tror att han måste förändra sig själv för att jag ska bli glad och lycklig. Detta driver alltså isär oss det med, eftersom han känner en oerhörd press i vårat förhållande och tror att han inte kan vara som han alltid varit. Grejen är att jag inte riktigt fattat att han faktist förändrar sig för min skull, hade jag vetat det så hade jag kunnat förklara för honom mycket tidigare att det inte är det jag är ute efter.

Jag behöver bara få prata, bli hörd och få höra att det inte är fel på mig som känner sådär och sedan släppa känslan. Men eftersom jag har varit så opedagogisk så har det ofta slutat med att Olle hamnar i försvarsställning också har det blivit bråk.

Men just den pressen Olle känt, gör att han tror att han måste gå ur ett förhållande för att känna sig glad igen. Men det är just de gånger vi faktiskt bråkar som han får de tankarna, men oj vad ont det gör att höra.. Jag känner att jag tar ett steg åt sidan och börjar mura in mig varje gång han säger det. Vill inte att det ska göra ont, men fan vad det skulle göra ont om han helt enkelt bara gav upp.

Hinner inte gå in mer detaljerat på detta, även om det finns massor att säga.