Igår var jag och hälsade på Annika, som har hästar och inackorderingsstall två kilometer från skolan där jag går. Det var verkligen jättefint och mysigt där, med stora, härliga hagar och hästarna var hur goa som helst! Vi bestämde i alla fall att jag ska komma tillbaka på torsdag och då ska jag provrida. Längtar samtidigt som jag är sjukt nervös!

Idag sa en klasskompis något ganska oväntat till mig. Det visar bara hur mycket fördomar man kan ha utan att veta om det. Hon kom helt sonika fram till mig och sa att jag såg ut att må dåligt! Sedan bad hon om ursäkt för att hon sagt något och lovade att hon självklart inte tänkte springa runt och prata om det med andra. Och jag som trodde att jag är bra på att dölja allt med ett falskt leende. Det går visst inte alla gånger. Chockad blev jag med andra ord, men sa att det inte alls gör någonting. Känns snarare ganska skönt att veta att en människa känner till min mask och mitt falska leende. Jag känner mig inte lika ensam..