Jag orkar inte ens förklara detta närmre, men jag fick i alla fall någon sorts panikångestattack under svenskalektionen idag. Det gjorde fruktansvärt ont i hela kroppen, jag hyperventilerade, skakade, grät och hamnade i någon slags chock. Tröttheten kan jag inte beskriva ens, men det kändes som att jag drömde. Eller som om jag var påväg att svimma. Ett tag kändes det som om jag skulle kräkas.

Tack och lov att Lotta fanns för mig i denna stunden. Utan henne hade jag sjunkit ihop på golvet i korridoren. Lotta och Eva (skolans kurator) fick släpa mig in till ett rum och väl där forsade det ur en massa ur mig. Tårar, ord och känslor. Det gick inte att stoppa!

Fick åka hem med mamma. Var ruskigt trött när jag kom hem och ramlade ihop på sängen. Mamma ringde till hälsocentralen och väl där så fick jag berätta vad som hänt. Sedan tog dem prover på mig för att se så att det inte var några fysiska fel som ställde till det. Han ville kolla mina värden, speciellt med tanke på att jag är så trött och blek. Slutsatsen är i alla fall att jag från och med imorgon kommer att få knapra någon sorts medicin mot min depression. Just denna medicinen ska vara ny på marknaden och dessutom ha viss effekt på sömnlöshet, vilket jag tycker låter super med tanke på hur dåligt jag har sovit dem senaste åren. Av fem personer med olika graders depression som läkaren skrivit ut detta till, så har fyra mått betydligt bättre inom en vecka! Det låter i och för sig för bra för att vara sant med mitt mörka tankemönster.

Jag hoppas verkligen att jag kommer att kunna se ljusare på livet någon gång, men just nu är det svårt. Åh vad jag är glad att Lotta kom ut genom dörren precis när hon gjorde det idag. Jag skulle precis till att sjunka ihop på golvet. Vilken panik! Tack och lov att jag är omringad av underbara människor.