Den här veckan har varit ett rent helvete för mig. De senaste veckorna i sig har varit riktigt jobbiga psykiskt och fysiskt. Humöret går upp och ner, jag är hur stressad som helst och så händer det på tok för mycket skit runt mig hela tiden som jag inte orkar ta tag i. Nu har jag dessutom käkat kortison och även det påverkar mitt humör otroligt mycket, har jag fått upptäcka.

Just nu är jag i alla fall inte på samma äckliga humör som jag var igår. Sedan i onsdags har jag haft såna trevliga humörsvängningar att jag tappat fattningen totalt och tokgrinat i skolan. På måndag ska jag i alla fall träffa kuratorn, skolsystern/sjukgymnasten och min mentor. Min kära mor ska också vara med, så vi hoppas på att försöka få en rätsida på allting om vi samarbetar lite.

Jag förstår bara inte hur det är meningen att en människa ska orka allt det här. När det inte ens finns någon riktig kämpaglöd kvar. När den kämpaglöden har varit borta sedan länge. Ja det skulle jag väldigt gärna ha ett svar på. För jag trampar liksom i en uppförsbacke medan folk packar min ryggsäck allt tyngre. Inte hinner jag stanna och tömma säcken heller eftersom det viktigaste av allt är att jag rör mig framåt- och uppåt!

Alla förväntar sig saker av mig och tror att jag ska orka. Jag försöker verkligen att hitta saker som kan glädja mig i livet. Mina kära djur, jag tar upp ridningen, jag har underbara människor att umgås med i skolan osv. Men hur lätt är det att vara i skolan när jag måste försöka vara pigg, glad och social där? Jag ska orka jobba och inte vara ledsen så som senaste veckorna varit.

Vart ska jag finna energin? Inte sjutton finns energin i mitt sovande i alla fall eftersom jag har såna bekymmer med sömnen. För att inte tala om huvudvärken. Efter all kortison jag ätit så har jag åtminstone en sjuhelvetes aptit, haha!

Jag försöker verkligen att se ljust på allting. Men när skolan börjar blanda in en massa tunga ämnen i arbetet så går det liksom inte att koncentrera sig på det och komma bort från det onda, så som jag är van. Just nu ska vi fördjupa oss i antingen abort, dödshjälp eller dödsstraff på SO:n. Tunga ämnen kan jag tycka. Och i sociala inriktningen fokuserar vi just nu på vad en kris är och hur utveckling kommer av den. Vi pratar om att alla har ett bagage som vi helst inte vill titta i och ja jäklar vad påmind jag får bli.

Mamma kanske har rätt i att jag behöver antidepressivt. Med tanke på att jag tackat nej till det alla gånger som läkare, kuratorer och psykologer erbjudit mig det så kanske det är dags att jag ger det en chans..?

Missförstå mig inte, jag är bara rakt på sak för att det är så mycket just nu. Jag tänker också på våran relation ibland och undrar varför det gick som det gick. Tycker inte heller att tjugo år av vänskap är någonting man bara slänger bort, men ja. Jag kan inte förlåta dig för det där automatiskt. Utan en endaste ursäkt eller minsta tecken på att du är ledsen över att du slängde det där i ansiktet på mig. Du verkar inte förstå hur mycket det sårade mig. Det hade inte gjort mig lika ont om det inte kommit från en vän. Efter ett sånt övertramp måste jag sätta gränsen så att du förstår att jag inte accepterar att höra något sådant från en vän och det vet du nog du med.

Sekunden efter hade jag svårt att se på dig som en vän. Speciellt med tanke på att du sulade en vinflaska i backen, sprang iväg och struntade i vad som kunde tänkas hända med mig. Jag har ingen aning om vad som gick runt i ditt huvud då, men enligt dig har jag gjort något som rättfärdigar ditt betéende då du kallade min far för pedofil. Jag har inte förstått vad det skulle vara jag gjorde som faktiskt gav dig rätt att göra så.