Det värsta är att det är lite för privat för att jag ska kunna skriva om det här, men jag gör ett försök. Får bli lite av en gåta..

Det drabbar inte mig värst, men eftersom det handlar om den jag älskar så gör det fruktansvärt ont ändå. Vi är många som sörjer, men egentligen borde vi inte göra det så länge vi har henne kvar här. Vi borde uppskatta tiden vi har och ta vara på så mycket tid vi bara kan för att vara där för henne. Det smärtar mig när jag vet att min käraste isolerar sig i sin lägenhet. Nu orkar han inte ens ha mig kvar där eftersom det gör honom ont att hans smärta går ut i ilska, ofta över mig.
Han vet inte längre vad som är sorg eller glädje, bra eller dåligt. Han vet inte hur han känner inför mig. Han vet inte hur han känner inför någonting..

Det gör mig förstås ont, men jag vill alltid det bästa för dig. Just därför ger jag dig det utrymme du behöver nu, så att du får känna efter hur allt står till. Sitt inte inne med detta mer! Jag blir så förtvivlad när du sjunker in i din egen värld och vägrar att möta dina problem och din smärta.
Du förlorar sjukt mycket på samma gång, just därför förstår jag varför du gärna flyr. Det är lättast så. Eller är det verkligen det? Vet av egna erfarenheter att det inte är så. Smärtan och sorgen blir svårare ju mer du undviker att konfrontera den. Jag önskar för din skull att du tillåter dig själv att gråta nu, för det behöver du. Det är inte hälsosamt att inte reagera. Jag är glad att du åtminstone haft dina vredesutbrott, för frågan är om du inte hade exploderat vid det här laget om det inte vore för dessa.

Det jag saknar mest just nu är att ha en riktigt nära vän som man verkligen kan prata om detta med. Känns inte rätt av mig att prata med mina nya, fina vänner om något som är så tungt.