Det känns som om hela mitt väsen protesterar mot mitt agerande nu. Det känns verkligen som om jag måste få ett slut på den destruktiva relationen jag har med dig. Vi fungerar inte längre. Det är ingenting som fungerar mellan oss. Du är inte ett dugg engagerad och verkar inte bry dig ifall jag finns kvar eller ej.

Tyvärr så har all lust försvunnit för dig medan jag fortfarande längtar efter sex. Men vi båda vet att det inte är det största problemet i vårat förhållande. Jag känner hur jag långsamt men säkert släcker ned alla känslor jag haft för dig. Förtroendet försvann då jag upptäckte fuffens du hade för dig förut men som inte längre existerar. Däremot finns såret fortfarande kvar.

Jag tror att jag måste släppa taget för gott. Men jag är för bekväm med att inte känna mig helt ensam, känna att jag har en famn att krypa in i. Men det lilla jag får börjar kännas mindre och mindre värt att hålla fast vid. Det enda du gör är att fastna framför en skärm när jag är hos dig. Jag var med dig igår fram tills idag och du pussade mig en gång. För att säga adjö. Är det kärlek? Jag tror inte det.. Vi har ingenting kvar att kämpa för. Jag är trött på att vara den enda som vill kämpa för oss.