Under hela våran relation (enda sen barnsben) så har jag försökt att anpassa mig efter dig. Jag vet ju hur du blir när du inte får som du vill, så därför har jag försökt gjort precis som du sagt, alltid! Fram tills nu på senare tid då jag inte längre tolererar att du sätter dig på mig. En människa som kan manipulera, det är du det!

Du är tyvärr ingen bra vän. Och du lär väl aldrig bli en bra vän heller. Varken mot mig eller någon annan. Du sitter där borta och märker att vänner du haft bara försvinner, ellerhur? Det kanske är dags för dig att undra varför det är så, istället för att tycka att alla andra är skitmänniskor. Det låter lite konstigt att det skulle vara fel på alla andra, ellerhur?

Ingen människa kan lita på någon som snackar skit om en person ena dagen, för att sedan skriva något fint på FB (eller liknande) om samma person nästa dag. Man går inte bakom ryggen på folk som man påstår sig vara vän med. Det existerar inte ens! Det är bara ruttna personer som kan göra såna saker och ja. Mer behöver jag väl inte säga!

Vet du, jag känner inte en enda människa som är så egoistisk som du är. Det blir ett jävla liv på dig så fort något inte går så som du vill. Du ska alltid ha som du vill, helt enkelt!

När jag sa till dig att jag inte kan låta dig sova över hur som helst i en lägenhet som inte är min, (måste NATURLIGTVIS fråga så det är lugnt först! Vilket du verkar vara för korkad för att förstå.) så sved det i ögat på dig va? Jag kan inte vara någon kompis till dig om jag inte ser till att du har nånstans att sova! Ellerhur? Visst är det den slutsatsen du drar?

Hur som helst så fick du då för dig att hämnas på mig genom att gå till det värsta personangrepp jag någonsin varit med om. Vilken vän du är! Inte nog med att du ALLTID, ALLA TIDER, har snackat skit om ALLA dina kompisar.. Nu ger du dig på familj/släkt också!

DU KAN JU INTE HA FEL HELLER VA? Du bara VÄGRAR att erkänna att det du sa var rent jävla skitsnack! DU KÄNNER JU MIN PAPPA! Du vet att han inte är sån där!

Fan vilka hatkänslor folk hinner bygga upp inför dig innan du inser att du beter dig helt jävla äckligt dåligt. Självisk är vad du är!

Det är såå många människor som undrat hurfan jag kunnat stå kvar vid dig, försvara dig osv. De andra har ju insett för längesen vad du är för en person. Men jag är väl lättlurad, blåögd och har för mycket hopp kvar för att kunna inse att du inte är värd att lägga ner tid på. Jag har för längesen fått inse att man inte kan lita på dig, någonsin, men jag förlorade ändå aldrig hoppet. Jag VILLE ju att du skulle vara bra. Tyvärr så är du inte det på en fläck.

Och du tycker att det är konstigt när folk "bara försvinner".

Du flyttar till annan ort. Men det kommer inte att lösa dina problem. För du har verkligen problem! Jag har aldrig stött på en så olojal och självisk "vän". Man kan inte ens kalla dig för vän. Du klarar bara att hålla ytliga relationer vid liv. Lär folk känna dig för väl så ser dom hur du är, och vips! Så är dom borta.

Vi kan kalla detta inlägget för tjugo års aggression som du har byggt upp. Jag tror inte en enda jävla vän har orkat med dig så länge som jag har gjort. Droppen blev dock då du helt plötsligt angrep min familj. Jag vet nog att du är väl medveten om att allt du sa i onsdags var rent skitsnack. ALLT för att såra mig. Bra vän det.

Att inse
• Vänner snackar inte skit om varandra bakom ryggen, någonsin.
• Inte en enda jävla människa tycker om när du biter dig fast i dom på krogen så att dom får fula blåmärken.
• Sluta förvänta dig att folk tänker anpassa sig efter dig hela tiden.
• Bara för att du lånat nått och det går lång tid utan att det återlämnas, så glöms det inte bort!
(Det är inte heller speciellt normalt att skita i att svara på meddelanden där någon påpekar detta)

Jag kan erkänna att det inte är så moget att göra det här såhär, men ärligt talat så skiter jag fullständigt i det. Jag skiter fullständigt i om jag sårar dig med de här orden, för om ingen säger det här någon gång så kommer du aldrig att inse ett jävla skit! Du kommer att fortsätta skrämma iväg människor och fortsätta att tycka att det är fel på alla andra, men kära du! Tänk efter.

Och nej. Jag är inte intresserad av att vara en av dina "hej-dig-snackar-jag-skit-om-med-andra"-vänner. Har fått nog!

En sak till. Far bara skrattade när jag berättade. Mor var inte förvånad. Ingen var förvånad överhuvudtaget att du sneade. När allt inte går som du vill....

Om jag kunde radera tre saker från jorden... Maktbegär, girighet, hat.

Sitter här och funderar på livet. Det finns så mycket skit och orättvisor i världen. Det är så mycket som går att förändra, om folket som har makt bara bestämmer sig för det!

Varför hatar alla så mycket? Varför existerar hat? Varför existerar girighet?

En till sak som jag har svårt att förstå är varför folk fortfarande kan ställa sig och trycka ner en annan människa, för att själv vinna på det. Att må bra på någon annans bekostnad. Hur bra kan man egentligen må av det? Eller kan de som håller på så inte känna skuld alls?

Det är mycket jag inte förstår. Jag kan inte förstå det hur jag än försöker heller. Varför vill inte alla väl? Om alla skulle tänka likadant så skulle världen vara väldigt annorlunda. Om girighet inte funnits så hade allt varit annorlunda. Likadant med hat.

Tänk vad ett litet hej kan göra. Det kostar oss inget alls att hälsa. Hej till busschaffisen, folk man möter osv. Ett enkelt hej och/eller ett litet leende. Vad är det värsta som kan hända? Att inte få en hälsning tillbaka kanske? Men det är deras förlust. Dem känner sig antagligen dum som inte hälsade tillbaks eller så hörde de bara inte att man hälsade.
Att någon hälsar på mig och att få hälsa tillbaks kan ibland göra min dag.

Jag tycker att folk ska sluta att titta ned i marken när de går runt på stan. Att kolla nedåt kan göra oss negativ och nere. Om man däremot tittar uppåt så fylls man av glädje. En glädje jag inte känt till förrän en mycket god vän sa det till mig för inte så länge sedan.

När jag känner mig på dåligt humör brukar jag påminna mig själv. Jag tycker inte om att komma på mig själv med att gå och kolla ner i marken. "Kolla uppåt dumme fanskap! Vad tjänar det till att vara sur och tvär?!". Så då gör jag det. Kollar upp i himlen. Första blicken känns nästan fånig och som om det inte hjälper. Men så kollar jag upp igen och kanske än en gång. Då kan jag inte låta bli att le. Det är som om himlen ser ner på mig och ler, hur taskigt väder det än är!

Gå rakryggad, håll blicken uppe och våga hälsa på människor. Var stolt! Alla borde vara stolta över sig själva, för visst är vi fantastiska?

När mina tankar snubblade över ett par gamla minnen under natten så kändes det som om jag fick en uppenbarelse. Det är nämligen så att jag har en del problem nu i äldre dagar efter saker jag tror hände när jag var liten.

Jag har till exempel svårt att vara uppi småbarn. Grejen är att jag inte har funderat så himla mycket över det. Jag har bara alltid känt en sorts obehag varje gång jag är för nära ett litet barn. Jag har alltid tänkt och hoppats att problemet går över när jag väl ligger med mitt egna nyfödda barn i famnen. Men tänk om det inte gör det?!

Det jag tänkte komma fram till är i alla fall att jag tror att jag kom på varför jag känner såhär inför barn. I ett barndomsminne jag har så är det en bebis hemma hos oss. Jag tror att jag är ganska liten eftersom jag känner igen den gamla hallen (vi har renoverat om). Bebisen går i alla fall strax framför mig och jag ser att han/hon vinglar. Då sträcker jag ut armarna i ett försök att se till att han/hon inte ramlar. Dock får det motsatt effekt och jag råkar istället knuffa honom/henne. Vet inte om det gick illa eller så, men jag kommer ihåg att jag fick en himla massa skäll.

Känns som om jag borde fråga mamma om hon minns detta. Nu när jag tänker på det, trodde de vuxna att jag knuffade barnet med flit?! Jag vet inte om jag förstår varför dom annars skulle skälla på mig.. I och för sig kan det ha varit en himla pressad situation som gjorde att det gick ut över mig, men ändå.

Jag har haft svårt att sova i flera veckor. Det beror antagligen på att jag inte gör speciellt mycket om dagarna och därmed ligger med en massa överskottsenergi när det väl är dags att sova. Det konstiga med det hela är att jag vissa nätter känner mig jättetrött när jag lägger mig. Men inte fan kan jag somna!

Tankarna bara flyger runt i huvudet. Just inatt upptäckte jag till min förskräckelse att jag börjar få självmordstankar igen. Jag får helt enkelt för mig att det vore så himla mycket enklare att ta den genvägen. Varför känns allting så hopplöst?

Just nu känns det inte som om jag har så mycket att vara glad över i mitt liv och därför tänker jag försöka skriva en lista på allt jag har att vara tacksam över.

Jisses! Den skulle kunna bli bra mycket längre. Även om det mesta är ganska smått så har jag mycket att vara tacksam över. Bara för att behålla denna positiva känslan så skiter jag i att skriva en motsatt lista.